Det som hände var att min livskamrat började spela svensk folkmusik. Det verkade som om hon tänkte fortsätta med det under resten av sitt liv. Jag förstod att här stod valet mellan att flytta hemifrån – eller att börja spela svensk folkmusik.

I min ungdom hade jag spelat piano i dansband, med hjärtat hos jazzen så som den omhuldades i dansorkestrarna på den tiden i slutet av nittonhundrafemtiotalet, före de elförstärkta instrumentens tid. Fiol kunde jag utesluta – det skulle ta för lång tid. Här var det bråttom om jag inte skulle missa tåget.

Men vänta nu - en gång i ungdomen hade jag ju spelat klarinett! Visserligen bara under en kort period men ändå - kanske kunde jag ta upp det igen?

Jag satte genast igång med att öva. Jag tackar mina första spelkompisar som hade hjärta och förstånd att överse med mina initialsvårigheter. Med tiden började det låta hyfsat. Jag har alltid spelat med fioler i första hand, och det har påverkat mitt sätt att spela väldigt mycket.

Det är bland det roligaste jag vet när vi träffas – något som sker ganska ofta nuförtiden – klangen som växer, klangfärgerna som blandas, vår alldeles egen musik som föds i ögonblicket. Som fotografen Leo Stolpe sa: - Ni har ovanligt starka synergieffekter...

Han menade väl att UddaJämt är något mer än delarna Bosse + Minge + Ulf... eller vadå?

Hoppas vi hörs snart