- Det här är den lägsta tonen du kan ta.

Jag var åtta år och pappa och jag satt på soffan med fiolen. Han knäppte på G-strängen. Så började det.

Pappa spelade fiol - folkmusik, dansmusik och lite klassiskt. Det var han som introducerade mig i musikens värld och lärde mig grunderna i fiolspel. Så småningom började jag i kommunala musikskolan i Grängesberg. Våra lärare där såg till att vi ungdomar fick spela tillsammans och det kunde rentav hända att man fick sitta med bland tredjefiolerna i Grängesbergs orkesterförening vid konserter i anrika Cassels.

1980 drabbade mig folkmusiken. Jag hade anmält mig till en kurs vid folkhögskolan i Sveg. Lärare där var Lennart Sohlman som kom att bli min förebild, inspiratör och så småningom spelkompis. Nu vällde låtarna över mig! Det gick inte att värja sig. Jag ville spela dygnet om. Och allrahelst polskorna från Medelpad och Härjedalen. Med på kursen var Bosse. Sista kursdagen spelade vi tillsammans en polska från Älvros i Härjedalen. Den hade jag i öronen då jag åkte hem.

Det skulle dröja nära femton år innan vi sågs igen, en kväll på Skeppis. Jag minns att vi den gången spelade en polska från Medelpad som vi kallade Spelborgen. Om igen! sa vi. I detta samspel ingick snart Ulf på klarinetten. UddaJämt var ett faktum.

Inget är så roligt som att spela i UddaJämt, helst till dans! Rätt som det är på en söndagseftermiddag kan Bosse ringa och säga: ”Den här kom i går.” Det betyder att han gjort en ny låt. Så spelar han upp den i telefon och vill helst att vi spelar den till dans på Skeppis samma kväll.

En sådan innerlighet det finns i musiken. Att bara ställa sig intill varandra och låta instrumenten tala. Kanske vi spelar  Min levnads afton. Eller Regnstocken. Båda börjar på den lägsta tonen. Där allting började.

Vi hörs!

UddaJamt© 2011